Annas adress: Vilsen utan dig, pappa

Ett drygt år sedan jag skrev här sist. Jag kom alldeles av mig. Ekorrhjulet snurrar som vanligt på i högsta hastighet, varenda minut känns intecknad. Så mycket och många att orka räcka till för.

Och alldeles nu genomgår jag mitt livs största sorg och kris.

Jag har förlorat min älskade pappa. I en ålder av 65 år gick han bort i svininfluensan 25 februari 2016. Pappa som var så pigg, som ville så mycket och som hade så många planer. Pappa som alltid fanns där för mig, som var närvarande som ingen annan. Som alltid tog sig tid, som lyssnade och peppade på riktigt. Som var en mentor. Som var en underbar morfar till mina barn.

Han sjukskrev sig från jobbet för att han kände sig krasslig och hade en hemsk hosta. Jag pratade med honom i telefon en måndagkväll, och han nämnde i förbigående att han "gick och hackade lite" hemmavid. En förkylning i min (och sannolikt hans) värld. En vecka senare fick jag paniksamtal till jobbet från min faster, då pappa körts in till intensiven i katastrofskick.

Jag orkar inte redogöra för hela processen, men fyra veckors ovisst vakande dag och natt på intensivvårdsavdelningar i Katrineholm, Linköping och Eskilstuna slutade med att läkarna satte oss ner i ett rum med solblekta åttiotalsgardiner och slitna kinnarpsmöbler för att berätta att allt hopp var ute. Att det var dags för oss att ta farväl och därefter fatta beslut om när maskineriet skulle stängas av.

Fyra dagar senare satt jag och min lillasyster på ett begravningsbyråkontor och förväntades författa dödsannons, välja blommor till kistan och bolla dikter med officianten. "Var är alla de vuxna i allt det här!?" minns jag att jag kände, bara för att inse att nu var det ju jag och syrran som var de vuxna på riktigt. Som faktiskt förväntades klara av att organisera och genomföra begravning, bouppteckning, husförsäljning och allt, allt, allt. Som förväntas avveckla pappas liv i alla dess fysiska beståndsdelar.

Jag är fortfarande mitt i det. Begravningen är avklarad, den var mäktig och fin. Existentiell, då alla av betydelse från hela min uppväxt plötsligt var samlade på samma plats. Det blev en trygghet som bar mig igenom det hela. Det var vackert, duktiga musiker som framförde underbar musik, bland annat sångerna i klippen nedan. Många fina samtal, utbyten av minnen och känslosamma tal. Pappa var verkligen älskad och uppskattad av så oerhört många. Lokaltidningen gjorde två stora uppslag, och okända människor har skickat brev hem till mig om hur mycket pappa betytt för dem.

Idag är det 52 dagar sedan pappa lämnade oss. Jag hankar mig fram.

Jag saknar dig så oerhört <3