Vilsen utan dig, pappa

Ett drygt år sedan jag skrev här sist. Jag kom alldeles av mig. Ekorrhjulet snurrar som vanligt på i högsta hastighet, varenda minut känns intecknad. Så mycket och många att orka räcka till för.

Och alldeles nu genomgår jag mitt livs största sorg och kris.

Jag har förlorat min älskade pappa. I en ålder av 65 år gick han bort i svininfluensan 25 februari 2016. Pappa som var så pigg, som ville så mycket och som hade så många planer. Pappa som alltid fanns där för mig, som var närvarande som ingen annan. Som alltid tog sig tid, som lyssnade och peppade på riktigt. Som var en mentor. Som var en underbar morfar till mina barn.

Han sjukskrev sig från jobbet för att han kände sig krasslig och hade en hemsk hosta. Jag pratade med honom i telefon en måndagkväll, och han nämnde i förbigående att han "gick och hackade lite" hemmavid. En förkylning i min (och sannolikt hans) värld. En vecka senare fick jag paniksamtal till jobbet från min faster, då pappa körts in till intensiven i katastrofskick.

Jag orkar inte redogöra för hela processen, men fyra veckors ovisst vakande dag och natt på intensivvårdsavdelningar i Katrineholm, Linköping och Eskilstuna slutade med att läkarna satte oss ner i ett rum med solblekta åttiotalsgardiner och slitna kinnarpsmöbler för att berätta att allt hopp var ute. Att det var dags för oss att ta farväl och därefter fatta beslut om när maskineriet skulle stängas av.

Fyra dagar senare satt jag och min lillasyster på ett begravningsbyråkontor och förväntades författa dödsannons, välja blommor till kistan och bolla dikter med officianten. "Var är alla de vuxna i allt det här!?" minns jag att jag kände, bara för att inse att nu var det ju jag och syrran som var de vuxna på riktigt. Som faktiskt förväntades klara av att organisera och genomföra begravning, bouppteckning, husförsäljning och allt, allt, allt. Som förväntas avveckla pappas liv i alla dess fysiska beståndsdelar.

Jag är fortfarande mitt i det. Begravningen är avklarad, den var mäktig och fin. Existentiell, då alla av betydelse från hela min uppväxt plötsligt var samlade på samma plats. Det blev en trygghet som bar mig igenom det hela. Det var vackert, duktiga musiker som framförde underbar musik, bland annat sångerna i klippen nedan. Många fina samtal, utbyten av minnen och känslosamma tal. Pappa var verkligen älskad och uppskattad av så oerhört många. Lokaltidningen gjorde två stora uppslag, och okända människor har skickat brev hem till mig om hur mycket pappa betytt för dem.

Idag är det 52 dagar sedan pappa lämnade oss. Jag hankar mig fram.

Jag saknar dig så oerhört <3

Min fina pappa 

Pappa och Karin

Korthajarna på solsemester

Morfar och Albin: "Livet i finnskogarna"

Alltid "en god bok" på lager

Morfar och Stella

Bokslut och framåtblickande

Otroligt, nu har det gått ett år sedan jag startade den här boggen. Ett år där bloggandet inte riktigt kom upp i den frekvens som jag önskat. Dygnets timmar har helt enkelt varit för få. När jag ser tillbaka på 2014 har vi ju ändå hunnit en del; vi har flyttat, renoverat samtliga golv, väggar och fönster i vårt hus, nästan kommit i mål med ett nytt kök inkl. ny ventilation och satt in nya element. Skolat in ett barn i skolan (nollan) och ett annat på ny förskola. Skjutsat dem fram och tillbaka till kompisar, gympa, ridning, skridskohall och simskola. Semestrat på Kreta och Österlen. Jobbat hårt. Träffat vänner alldeles för sällan men ändå faktiskt hunnit med en del tjejhelger, middagar, playdates och aw:s. Det har varit ett helt okej år i jämförelse med de tre föregående. Som så många av mina vänner med äldre barn har sagt så ser man verkligen ljuset i slutet av tunneln när minstingen fyllt fyra. Man kan resonera (nåja, men lite i alla fall), man slipper punktmarkera, syskonen kan leka och ha mycket utbyte av varandra, man får sova hela nätter och ibland vaknar barnen till och med sist i familjen på helgerna (!). Dessutom trivs minstingen LJUSÅR bättre på sin nya förskola så de tårdrypande morgnarna är som bortblåsta - något som ökat min livskvalitet med 100 %.

I början av 2014 var jag inte så glad, och bestämde mig därför att addera mer av sådant jag gillar i mitt liv för att må bättre. Det jag listade var mer kvalitetstid med familj och vänner, mer hästar och mer skärgård/hav. Jag tycker nog att jag har lyckats skapligt, framför allt finns det mycket, mycket mer häst i mitt liv nu än i fjol. Stella går på ridlekis så varje helg hänger vi på fina Sundby ridskola, och som en skänk från ovan fixade personalföreningen på mitt jobb lektionsridning till bra pris på Fors gård. Jag anmälde mig på studs och rider sedan dess islandshäst varannan fredag med ett gäng härliga kollegor. Bästa tänkbara sätt att runda av arbetsveckan och inleda helgen.

Skärgården såg jag väl inte allt för mycket av tyvärr, dock hälsade vi på min moster och hennes man vid deras underbara sommarställe på Nämdö en heldag, och nere på Österlen blev det ju dagliga dopp i 25-gradigt hav under vecka 30. Mer av den varan 2015 hoppas jag!

Mer kvalitetstid med familjen har det nog faktiskt blivit per automatik i och med flytten till förorten. Det ligger ju närmre till hands med en skridskotur på sjön med barnen och deras kompisar eller en skogspromenad med korvgrillning. Dessutom är det ju mycket mindre anonymt här än i stan och folk delar gärna med sig av allsköns tips gällande närområdet. Tack vare grannar och klasskompisars föräldrar har vi upptäckt massa guldkorn, och det är mer av "jag känner Bosse som tränar fotbollslaget, ring det här numret och hälsa från mig så kan din dotter börja i samma lag som min till helgen". Enklare, kan man väl säga.

2015 ser för övrigt ut att bli ett händelserikt år. Julklapparna präglades av upplevelser, och under våren ska familjen i olika konstellationer hinna avverka såväl ÄGD som En man som heter Ove, Flashdance, behandlingar på Centralbadet och Bodyflight. Världens bästa mamma fyller sextio och det börjar vi fira redan i mars med en tjejtripp till London (mamma, jag, syrran och Stella). Can´t wait. Sannolikt gör vi även en repris till Kreta under precis samma premisser som förra våren, och till sommaren ser det ut att bli en kombo av Österlen och Danmark/Legoland med vänner.

Jäkligt mycket skoj att se fram mot med andra ord, och tur är väl det eftersom våren också kommer bjuda på en hårdare arbetsbelastning än någonsin förr. Vi går båda upp till heltid och jag vet att jag kommer ha mina fiskar varma ända till semestern då jag behöver täcka upp för stora delar av min gamla tjänst OCH min nya.

Så vad är förhoppningarna för 2015? Förutom hälsa och välmående för alla nära och kära hoppas jag leva lite sundare. Mindre godis och småätande och mer motion. Jogging eller promenader that is - det enda som kommer inrymmas i livspusslet.  Och så vill jag hinna läsa mer, böcker och dagstidningar. Allmänbildningen är ju inte på topp när det enda som rullar på TV:n är barnkanalen.

För husets räkning hoppas jag att köket blir klart och fint, och att vi får till nytt badrum och hall. Vi har precis börjat skissa på badrummet, som är stort och kommer inrymma badkar, dusch, dubbelhandfat, toalett och gott om förvaring.

Omdränering står också på listan men det är nog i ambitiösaste laget. Den som lever får se.

Och sist men inte mist - att få upp fart och frekvens på bloggandet!

Älskade fyraåring

Tänk att det gått fyra år sedan den här lille prinsen föddes. Fyra år sedan jag satt i soffan där på Katarina bangata, med försommarsolen som letade sig in genom fönstren, och kände lycka starkare än någonsin tidigare. Så lättad över att graviditeten var över och att förlossning nummer två varit en walk in the park jämfört med den första. Absorberad av min lille son, så fin, så fin. Och min dotter, plötsligt så stor och duktig. Och min man - vår familj. Så komplett. Den där stunden har jag kapslat in i bomull i mitt hjärta för att plocka fram när det viner.

Världens finaste kille. Så mjuk, så kärleksfull, så klurig och smart. Samtidigt så ofattbart envis och med ett humör som räcker för en hel armé. Han gör mig galen av frustration som ingen annan. Men han kramar också om mig och viskar kärleksbetygelser i mitt öra som ingen annan.

Lillunge - jag älskar dig!

(Påbörjade detta inlägg på födelsedagen den 11/6 men det tog visst en månad att åstadkomma publicering :-))

Sol, vind och vatten...

Fem gånger i mitt liv har jag varit på charter. Efter fyra av dem har jag sagt ALDRIG MER med eftertryck. Efter den femte säger jag VI HAR HAFT DET UNDERBART, JAG KAN VERKLIGEN REKOMMENDERA!

Jag är en någorlunda äventyrslysten person med passion för att resa. Jag gillar att känna att jag lever - inte alls på någon Renata Chlumska-nivå - men ändå. Jag gillar också att inbilla mig att jag inte ännu har drunknat i medelsvensson-träsket (gud förbjude ;-)). Jag har åkt airboat genom Everglades, ridit över Pyrenéerna, dykt i Röda havet, gått vilse i kåkstäder i Bangkok, klättrat inne i pyramiderna i Giza, suttit hukad i buss genom Jerusalem med tegelstenar farande genom rutorna, rejvat i Brixton (inte igår, nej), åkt safari på Sri Lanka, stött på björn i Yosemite, galopperat över stränderna i Cornwall und so weiter. Dessa upplevelser har gett mig så otroligt mycket. Charter har liksom inte hört till förstahandsvalen, utan även efter att jag fått barn har jag försökt hitta resor som bjudit på spännande upplevelser för både liten och stor.

Efter vår fantastiska Miami-resa i fjol var vi fullt inställda på en repris även denna vår. Det är dock inte gjort i en handvändning att hitta det ultimata airbnb-boendet som passar för alla familjemedlemmar mellan 3-38 år, boka prisvärda flygstolar med max ett byte och vettiga flygtider, hyra bil osv osv. Och den här våren har varit tung för oss. Utöver flytten och allt vad den inneburit har det inte varit vår sorgfriaste period i livet av olika skäl. Så resebokningen blev lite av ett ok som hängde över oss i kombination med allt annat som skulle hanteras där i januari-mars. Miamiplanerna kändes mer ångestfyllda än lustfyllda sorgligt nog - tills vi en dag kläckte idén att skippa dem och istället vidta en totalt okomplicerad kortare tripp med fullt barnfokus i vår, och sedan något lite mer vuxenorienterat utan barnen i höst.

Sagt och gjort, i ett nafs hade vi bokat en chartervecka i mitten av maj till rekommenderat Ving-hotell på Kreta. Eftersom det nu var fullt barnfokus som gällde gick vi all in och bokade barnfamiljssvit med extra allt - av typen HEMBESÖK av Ving-maskotarna Lollo och Bernie och dylikt. Till ett skamligt bra pris eftersom det är försäsong i maj.

Vi fick en toppenvecka. Mycket på grund av att förväntningarna var de rätta. Det var sol, bad och vila på agendan. Glada barn är lika med glada föräldrar och så vidare. Kombinationen av att barnen blivit äldre och att anläggningen var optimalt planerad gjorde att vi alla fyra kunde slappa och ha det bra - samtidigt. Inte längre punktmarkering av varsitt barn. Medtagna böcker blev lästa. Stella lärde sig simma. Och barnen lekte så himla fint med varandra - lycka!

Kreta visade sig från sin vackraste sida med underbart klimat, lagom mycket (lite) folk, grönt och prunkande. Dag tre var det J och inte jag som kom med förslaget att vi nog ändå skulle hitta på något, så vi hyrde bil och drog ut på serpentinvägarna över bergen, bjöds på frukt och klappade hundvalpar i de små bedagade byarna, drog in doften av timjan på en bergstopp, svalkade oss (och kurerade åksjukan) i skuggan av olivlundar och badade vid palmstranden i Vai.

Nu är vi hemma igen, lite piggare och mycket gladare. Och eventuellt med huvudet långt under ytan i det där träsket...

My secret garden

Tillbaka! Ingen idé att komma med ursäkter - utan kan bara krasst konstatera att bloggandet underlättas av att barnen spenderar helgen hos min mamma. Underbara ungar. Saknar dem så det värker i hjärtat efter bara ett par timmar. Men BEHÖVER verkligen den här barnfria helgen - så mycket som ligger på hög, sådant behov av vuxentid och vila.

Efter att ha kört Nyköping t.o.r för att lämna barnen i förmiddags satt jag läääänge i en brassestol på vår veranda och njöt av att känna solen värma mot ansiktet. Sedan letade jag igenom halva källaren, hittade till sist kameran och gav mig ut på en liten exkursion i vår underbara, rent av magiska trädgård - häng med!

(och jag inser att det kanske är skitjobbigt med typ tusen bilder i detta inlägg - men jag är såååå föräääälskad)

Hopp om livet

Förlåt! Känns ju helruttet att starta en blogg och sedan lämna den vind för våg i en hel månad. Men februari alltså... jag HATAR februari. Går in i survival-mode och orkar med nöd och näppe ta mig upp, till jobbet och hem igen. Addera till det att bo i renoveringskaos, ha en mil enkel resa till barnens dagis, arbetstopp på jobbet, samt en extremt känslig son som inte tagit det här med förändringen så himla bra direkt. Plus cirka 0 soltimmar. Phu.

Men idag! Lördag, mars, 14 grader och sol, blommande krokusar i trädgården, långpromenad utmed sjön och glada barn. Bra skit (nåväl, undantaget sonens MAJOR breakdown i kassalinjen på lokala ICA'n - "hej nya grannskap, här kommer vi!"-känslan just då hade jag ju kunnat klara mig utan).

Och vad har då hänt i huset sen senast? Inte så mycket i ärlighetens namn för sambon har mått ungefär som jag. Vi har inte varit det energiskaste teamet direkt. Så fyra säsonger av Sons of Anarchy på lika många veckor har nog varit precis vad vi behövt. Samt att spendera helgerna med familj och vänner, många har velat komma förbi på husesyn vilket har varit väldigt trevligt.

Vi har dock möblerat någorlunda, tv:n sitter på plats och i vårt sovrum byggs det på garderobsväggen. Ambitionen är att få den klar denna helg eller senast nästa. Däremot har vi inte fått ändan ur vad gäller beställning av nya fönster och element. Vi har varit och kikat på lite olika fönsterleverantörers utbud, men det är svårt. Vårt hus är ju utbyggt under tre olika årtionden så det är en salig blandning av fönstertyper här idag. Vi vill få det så enhetlig som möjligt men ändå gärna klassiska och tidstypiska detaljer. Nu har vi nog i alla fall landat i att vi ska ha tvåluftsfönster med mittstolpe och kromhakar, dvs fyriotals-stil. Det innebär att de större kvadratiska vridfönstren i Stellas rum (femtiotal) ersätts och därmed får hennes rum lite annan karaktär än idag. Ett annat dilemma är att vi också redan nu måste komma fram till hur det ska se ut med fönstren i vårt blivande badrum (nuvarande köket) och det kräver ganska mycket tankemöda - därav dröjsmålet.

Elementens dröjsmål beror på lat alternativt glömsk rörmokare.

Härlig promenad i förmiddags - Stella tog cykeln.

J kämpar med vår garderobsvägg. Vi återanvänder garderoberna från blivande köket.

Första natten i huset....

....blev lite kyligare än beräknat! Brrrr...

Det är då som det stora vemodet rullar in...

Om två dagar går flyttlasset, men det stora vemodet har redan rullat in. Jag hinner inte ta farväl som jag hade önskat, varken av lägenheten, kvarteren eller grannarna. Det är ett hysteriskt tempo både med renoveringen, packningen och på jobbet. Har jag ett par-tre vakna timmar per dygn när jag inte måste släcka bränder så är det allt.

I fredags efter jobbet körde vi barnen till mina föräldrar och sedan har vi slitit som djur.  Packat i tolv timmar både lördag och söndag, för att klockan 21 stupa ner i soffan och unna oss ett par avsnitt Sons of Anarchy.

Har länge gått och ruvat på tanken att jag måste skriva ett hyllningsinlägg till denna lägenhet och tiden vi haft i underbara "sofo". En epok är över - som grannen sa när vi var där på middag förra lördagen - och så känns det verkligen. De mest händelserika fem åren i mitt liv, med de högsta topparna och de djupaste dalarna, har utspelat sig mot dessa kulisser. Men jag vill göra det inlägget rättvisa, och då behöver jag tid. Tid som inte finns just precis nu, men snart. Återkommer.

Jag saknar för övrigt barnen så det värker, vi har aldrig varit ifrån dem så här länge (en hel vecka kommer det bli). Men de har det fint hos mina föräldrar. I fredags lämnade de en lägenhet som såg ut om den alltid sett ut och på fredag kommer de "hem" till ett helt nytt hus. Känns som bäddat för känslostormar, hoppas de tar det bra. De har nyfiket följt packprocessen via Skype en stund varje kväll.

Avrundar detta stressade inlägg med en liten bild från Jespers "organisering" av källarförrådet!

Fin låt som jag snott min rubrik ur. Rejäl åttiotalsfeeling. Den här spelade pappa ofta på högsta volym i bilen när vi var ute och körde.

79 GB som ställer till det

Vänner. Jag vill verkligen verkligen visa er en radda bilder på vårt golv som blir så fint. Men det finns just för tillfället ett litet problem - nämligen att det inte går att knöka in minsta kilobyte till på min lilla laptop. Anledningen är sannolikt de 79 gig foton som redan ligger och jäser här. Jag behöver min kära sambo till hjälp eftersom de synkas med Skydrive och Dropbox och fan och hans moster, men sambon prioriterar hela tiden annat. Som att åka till huset även kväll till exempel. Och det är nog bäst eftersom det går så fasligt fort där nu att misstagen tycks avlösa varandra.

Under tiden kan jag i alla fall tala om att IKEA är på väg att släppa en finfin limiterad kollektion - Bråkig - som tagits fram i samarbete med det danska formgivarkollektivet ArtRebels. Jag tänker mig minst en stol till minst ett barnrum, och säkert en kudde också och kanske en en hel massa lådor och sannolikt kopparfärgade bordsben. Vi får väl se hur det känns IRL.

BRÅKIG. Pressbilder från Ikea

Sörmland tur och retur

Förlåt för uteblivet bloggande senaste veckan. Det är smått paniskt med husrenoveringen för tillfället, J är där varje ledig stund och jag har haft fullt upp med barnen och vardagen. Vi (J exkluderad) företog dessutom en liten tripp hem till min mamma i Östra Vingåker över helgen som var.

Vi vågade oss på tåget barnen och jag. Vi är vanligtvis en väldigt bilburen familj så det var stort - första gången för Albin och andra för Stella. Min puls var halvhög när jag släpade väskor och två barn sträckan "dagis - bussen - centralen i rusning - tåget" i fredags eftermiddag men det gick klart över förväntan. Mina små bustroll vet tack och lov att skärpa till sig och faktiskt göra precis som jag säger i vissa (extremt sällsynta) lägen.

Resan på en dryg timme var alldeles lagom lång för oss tågamatörer (nästa gång kan jag ju kanske ta med papper och kritor!? NÅGON leksak!?), och vid sjutiden på kvällen kunde vi så pusta ut framför en sprakande vedspis hemma hos mamsen och hennes man.

Till barnens ENORMA lycka vaknade vi upp till ett riktigt vinterlandskap på lördagen, och hann med snölek, pulkaåkning, ridlektion i närbeläget stall OCH den obligatoriska svängen om Vingåker Factory Outlet. Kul för både liten och stor med andra ord! Det slår mig alltid hur nära, tillgängligt och enkelt allt är i mindre städer. Men jag vet ju att småstadslivet i längden inte är något för mig, jag blir alldeles för rastlös. Måste känna att jag är en del av något STÖRRE liksom. Men jag njuter för fullt under dessa kortare vistelser. Och av min underbara mamma som leker rollekar i timtal, tar morgonpassen och involverar barnen i allt från matlagning och bak till skrapande av bilrutor - så ovärderlig!

På söndagen hälsade vi på min vän och fd kollega Lisa med familj inne i Katrineholm. De är riktiga renoveringsgurus vid det här laget och har ett hus från samma tidsepok som vårt så det är alltid lika kul och lärorikt att ta del av deras tankar och erfarenheter. Lisa är också ett fullblodsproffs i köket så det bjöds på supergod lunch och fika. Tack och bock!

Hemresan gick också smidigt men åh vad jag önskat mig några extra lediga dagar. Den iskalla genomgrå måndagen som följde på denna härliga helg kom som en riktig käftsmäll med sitt fullspäckade schema. Det känns lite tungt just nu.

Två små tågresenärer

Knatteridning på Vårnäs ridskola

Där finns hästar av alla de slag!

Mormors hjälpredor i köket

Snölycka!

Mormors hjälpredor skrapar och borstar av bilen

En gofika med morfar hanns också med