From russia with love

Vad är grejen med att varenda ryss tycktes vilja föreviga sin Kretavistelse på det här viset? Alternativt kråmandes i havsbrynet insmord i sand...

Sol, vind och vatten...

Fem gånger i mitt liv har jag varit på charter. Efter fyra av dem har jag sagt ALDRIG MER med eftertryck. Efter den femte säger jag VI HAR HAFT DET UNDERBART, JAG KAN VERKLIGEN REKOMMENDERA!

Jag är en någorlunda äventyrslysten person med passion för att resa. Jag gillar att känna att jag lever - inte alls på någon Renata Chlumska-nivå - men ändå. Jag gillar också att inbilla mig att jag inte ännu har drunknat i medelsvensson-träsket (gud förbjude ;-)). Jag har åkt airboat genom Everglades, ridit över Pyrenéerna, dykt i Röda havet, gått vilse i kåkstäder i Bangkok, klättrat inne i pyramiderna i Giza, suttit hukad i buss genom Jerusalem med tegelstenar farande genom rutorna, rejvat i Brixton (inte igår, nej), åkt safari på Sri Lanka, stött på björn i Yosemite, galopperat över stränderna i Cornwall und so weiter. Dessa upplevelser har gett mig så otroligt mycket. Charter har liksom inte hört till förstahandsvalen, utan även efter att jag fått barn har jag försökt hitta resor som bjudit på spännande upplevelser för både liten och stor.

Efter vår fantastiska Miami-resa i fjol var vi fullt inställda på en repris även denna vår. Det är dock inte gjort i en handvändning att hitta det ultimata airbnb-boendet som passar för alla familjemedlemmar mellan 3-38 år, boka prisvärda flygstolar med max ett byte och vettiga flygtider, hyra bil osv osv. Och den här våren har varit tung för oss. Utöver flytten och allt vad den inneburit har det inte varit vår sorgfriaste period i livet av olika skäl. Så resebokningen blev lite av ett ok som hängde över oss i kombination med allt annat som skulle hanteras där i januari-mars. Miamiplanerna kändes mer ångestfyllda än lustfyllda sorgligt nog - tills vi en dag kläckte idén att skippa dem och istället vidta en totalt okomplicerad kortare tripp med fullt barnfokus i vår, och sedan något lite mer vuxenorienterat utan barnen i höst.

Sagt och gjort, i ett nafs hade vi bokat en chartervecka i mitten av maj till rekommenderat Ving-hotell på Kreta. Eftersom det nu var fullt barnfokus som gällde gick vi all in och bokade barnfamiljssvit med extra allt - av typen HEMBESÖK av Ving-maskotarna Lollo och Bernie och dylikt. Till ett skamligt bra pris eftersom det är försäsong i maj.

Vi fick en toppenvecka. Mycket på grund av att förväntningarna var de rätta. Det var sol, bad och vila på agendan. Glada barn är lika med glada föräldrar och så vidare. Kombinationen av att barnen blivit äldre och att anläggningen var optimalt planerad gjorde att vi alla fyra kunde slappa och ha det bra - samtidigt. Inte längre punktmarkering av varsitt barn. Medtagna böcker blev lästa. Stella lärde sig simma. Och barnen lekte så himla fint med varandra - lycka!

Kreta visade sig från sin vackraste sida med underbart klimat, lagom mycket (lite) folk, grönt och prunkande. Dag tre var det J och inte jag som kom med förslaget att vi nog ändå skulle hitta på något, så vi hyrde bil och drog ut på serpentinvägarna över bergen, bjöds på frukt och klappade hundvalpar i de små bedagade byarna, drog in doften av timjan på en bergstopp, svalkade oss (och kurerade åksjukan) i skuggan av olivlundar och badade vid palmstranden i Vai.

Nu är vi hemma igen, lite piggare och mycket gladare. Och eventuellt med huvudet långt under ytan i det där träsket...

My secret garden

Tillbaka! Ingen idé att komma med ursäkter - utan kan bara krasst konstatera att bloggandet underlättas av att barnen spenderar helgen hos min mamma. Underbara ungar. Saknar dem så det värker i hjärtat efter bara ett par timmar. Men BEHÖVER verkligen den här barnfria helgen - så mycket som ligger på hög, sådant behov av vuxentid och vila.

Efter att ha kört Nyköping t.o.r för att lämna barnen i förmiddags satt jag läääänge i en brassestol på vår veranda och njöt av att känna solen värma mot ansiktet. Sedan letade jag igenom halva källaren, hittade till sist kameran och gav mig ut på en liten exkursion i vår underbara, rent av magiska trädgård - häng med!

(och jag inser att det kanske är skitjobbigt med typ tusen bilder i detta inlägg - men jag är såååå föräääälskad)

Hopp om livet

Förlåt! Känns ju helruttet att starta en blogg och sedan lämna den vind för våg i en hel månad. Men februari alltså... jag HATAR februari. Går in i survival-mode och orkar med nöd och näppe ta mig upp, till jobbet och hem igen. Addera till det att bo i renoveringskaos, ha en mil enkel resa till barnens dagis, arbetstopp på jobbet, samt en extremt känslig son som inte tagit det här med förändringen så himla bra direkt. Plus cirka 0 soltimmar. Phu.

Men idag! Lördag, mars, 14 grader och sol, blommande krokusar i trädgården, långpromenad utmed sjön och glada barn. Bra skit (nåväl, undantaget sonens MAJOR breakdown i kassalinjen på lokala ICA'n - "hej nya grannskap, här kommer vi!"-känslan just då hade jag ju kunnat klara mig utan).

Och vad har då hänt i huset sen senast? Inte så mycket i ärlighetens namn för sambon har mått ungefär som jag. Vi har inte varit det energiskaste teamet direkt. Så fyra säsonger av Sons of Anarchy på lika många veckor har nog varit precis vad vi behövt. Samt att spendera helgerna med familj och vänner, många har velat komma förbi på husesyn vilket har varit väldigt trevligt.

Vi har dock möblerat någorlunda, tv:n sitter på plats och i vårt sovrum byggs det på garderobsväggen. Ambitionen är att få den klar denna helg eller senast nästa. Däremot har vi inte fått ändan ur vad gäller beställning av nya fönster och element. Vi har varit och kikat på lite olika fönsterleverantörers utbud, men det är svårt. Vårt hus är ju utbyggt under tre olika årtionden så det är en salig blandning av fönstertyper här idag. Vi vill få det så enhetlig som möjligt men ändå gärna klassiska och tidstypiska detaljer. Nu har vi nog i alla fall landat i att vi ska ha tvåluftsfönster med mittstolpe och kromhakar, dvs fyriotals-stil. Det innebär att de större kvadratiska vridfönstren i Stellas rum (femtiotal) ersätts och därmed får hennes rum lite annan karaktär än idag. Ett annat dilemma är att vi också redan nu måste komma fram till hur det ska se ut med fönstren i vårt blivande badrum (nuvarande köket) och det kräver ganska mycket tankemöda - därav dröjsmålet.

Elementens dröjsmål beror på lat alternativt glömsk rörmokare.

Härlig promenad i förmiddags - Stella tog cykeln.

J kämpar med vår garderobsvägg. Vi återanvänder garderoberna från blivande köket.

Älvsjöbor!

Nu är vi så äntligen på plats, hela familjen. Jag försöker erinra mig veckan som gått men den är bara ett töcken av packning, städning, flytt, jobbdeadlines, mäklarmöten, tårfyllda farväl och de logistiska utmaningarna i att dela sitt hem med hantverkare kl 07-17. Nätter då termometern i sovrummet visade 12 grader och vi kurade ihop oss som möss under snön. Saknaden efter barnen. Allt höljt i en slöja av tjockt, vitt byggdamm. Men "det är härligt med hus!" som min kära vän Fröken Blund lät meddela nån stans på vägen :-).

Det är bra för mina nerver att ha kommit till avslut med lägenheten, att inte längre ha ett ben i vardera lägret. Och barnen har verkligen imponerat. Inget gnäll över att det är kallt, spartanskt och det mesta i kartonger - bara sann glädje över huset och allt det nya. En väldig lättnad! Fullt fokus framåt (även om det är grymt frustrerande att inte kunna göra klart allt på studs och köpa nya möbler nu, nu, nu).

GOLVEN är för övrigt fina. När jag först fick se dem drabbades jag av den stora "vad har jag gjort"-skälvan, de var ju så ljusa! Men nu efter några dagar känns de riktigt bra. Bilder kommer.

Första natten i huset....

....blev lite kyligare än beräknat! Brrrr...

Det är då som det stora vemodet rullar in...

Om två dagar går flyttlasset, men det stora vemodet har redan rullat in. Jag hinner inte ta farväl som jag hade önskat, varken av lägenheten, kvarteren eller grannarna. Det är ett hysteriskt tempo både med renoveringen, packningen och på jobbet. Har jag ett par-tre vakna timmar per dygn när jag inte måste släcka bränder så är det allt.

I fredags efter jobbet körde vi barnen till mina föräldrar och sedan har vi slitit som djur.  Packat i tolv timmar både lördag och söndag, för att klockan 21 stupa ner i soffan och unna oss ett par avsnitt Sons of Anarchy.

Har länge gått och ruvat på tanken att jag måste skriva ett hyllningsinlägg till denna lägenhet och tiden vi haft i underbara "sofo". En epok är över - som grannen sa när vi var där på middag förra lördagen - och så känns det verkligen. De mest händelserika fem åren i mitt liv, med de högsta topparna och de djupaste dalarna, har utspelat sig mot dessa kulisser. Men jag vill göra det inlägget rättvisa, och då behöver jag tid. Tid som inte finns just precis nu, men snart. Återkommer.

Jag saknar för övrigt barnen så det värker, vi har aldrig varit ifrån dem så här länge (en hel vecka kommer det bli). Men de har det fint hos mina föräldrar. I fredags lämnade de en lägenhet som såg ut om den alltid sett ut och på fredag kommer de "hem" till ett helt nytt hus. Känns som bäddat för känslostormar, hoppas de tar det bra. De har nyfiket följt packprocessen via Skype en stund varje kväll.

Avrundar detta stressade inlägg med en liten bild från Jespers "organisering" av källarförrådet!

Fin låt som jag snott min rubrik ur. Rejäl åttiotalsfeeling. Den här spelade pappa ofta på högsta volym i bilen när vi var ute och körde.